måndag 1 april 2013

Annandag påsk 2013


Avloppsrensaren




It's a dirty work, brukar de säga i Amerika. Nå. Ungefär en gång i halvåret brukar jag skrida till verket och ta uti med det där fasansfulla, ni vet. Badrummet. Ja, jag kan ju säga att bilderna ni ser här ovanför är efter-bilder. Jag är vänlig nog att inte besvära er med före-bilder då ni förmodligen knappt hunnit smälta påskmaten, ännu. Nå, ni som jobbat med VVS-teknik vet nog ungefär hur det ser ut. I synnerhet när man är i samröre med varelser av kvinnligt kön kan man räkna med sådana klassiska slemmiga ansamlingar av hår. Ni vet säkert. Plenty of them, too. Nå. Ja, jag är medveten om att varken vattenlås eller rör är kritvitt som när de kom från fabriken. Det ligger inte i min arbetsbeskrivning att bleka dessa attiraljer med klorin. Det tjänar dessutom väldigt lite till. Jag var i alla fall nöjd när piporna var rena och fräscha, med ett bra flöde i ledningarna.


Dagsäventyret




Det planerades att vi skulle ladda för ett äventyr, och då det var sagt att den primära destinationen skulle bli rinken intill Ålidhemsskolan var det jag som kom med den strålande idén att fylla den gula klassiska termosen med nybryggt kaffe och bringa denna med oss. Här häller jag över det svarta innehållet, flickorna är redan nere på gården och väntar. Vad som skulle följa härnäst var inte så lite. Låt mig ta det i kronologisk ordning. Först går vi upp till rinken där några andra glada föräldrar med barn är ute med såväl skridskor som hockeypuck. Jag och Ingrid glider runt på isen med Klara. Hon har så fina vita skridskor, vår lilla flicka. Sedan går vi då in i skogen, och sitter ned en stund på den klassiska betongsoffan, som dock till stunden var täckt av ett tjockt lager snö och is. En liten del av soffans armstöd hade dock tinat fram, så jag satte ner min rumpa där för en liten stund. Klara började dock banka sönder snön och isen så snart var det lilla gråa fundamentet inte så torrt längre, och då fick jag stå.

Sedan begav vi oss in i skogen, var vi strosade nedåt Lärarstråkets ände. Jag och Klara gick sedan ned till snurrgungan, alltmedan Ingrid gick med tvätten. Själva korgen låg några centimeter ovanför snön och isen, så det gick faktiskt bra att få upp fart på åbäket. Klara tyckte om det. Ingrid kom, och så satte vi fart mot Barnens hus. Det är ju svårt att snurra dit utan att göra minst ett litet köp, så nåt slags fiskespön med tillhörande fiskar i plast för en femtiolapp blev det, denna gång. Jag bollade några ord med Robin över Google Talk, och kom på snilleblixten att vi skulle dra dit. Jag annonserade snart, och så var saken biff. Ingrid skulle ta ut tvätten, så hon fick skjuts hem. Innan dess drog vi dock förbi McDonald's och löste några cheeseburgare. En stund senare var vi i Robins foajé. Vi satt snart till bords och drack kaffe, drack saft, och åt glass. Det var trevligt. Klara viskade i mitt öra att jag skulle fråga om Robin ville komma och se hennes hem. Jag frågade, och det ville givetvis Robin. En stund senare satt vi hos oss, och Klara visade i princip alla sina leksaker.

Tro inte att dagen var slut. Jag kom plötsligt på idén att varken jag eller Klara någonsin har satt fot på Bräntberget, och att det minsann var på tiden. Klaras snowracer åkte ner i kofferten och snsart var vi åter på väg. Kort därefter var vi i backen. Det hade hunnit bli ganska sent, och planen var väl att det skulle bli ett eller två åk, men så blev det inte. Jag höll inte räkningen, men det kändes som att vi körde dussintal vilda race i backen. Puckelpisten provade vi minsann också. Jag slog mig mer eller mindre fördärvad och stukade en fot och väckte dessutom en gammal krigsskada till liv (i den andra foten) när jag skulle göra ett snudd på sinnessjukt trick. Nå. Robins hustru och hennes väninna kom, och jag och Klara sadlade då vårt och begav oss hemåt. Vi var båda väldigt hungriga. Det hade varit en oerhört lång Annandag påsk, och allting hade börjat med en kaffetermos.



Kvällsgott




När jag och Klara kom tillbaka efter det avslutande äventyret på Bräntberget stod middagen serverad. Jag kunde se stolthet i Ingrids ögon. På sin höjd nån minut efter att vi klivit över tröskeln berättade hon om den magiska korvstroganoff som hon hade skapat. Nu kunde jag minsann inte klaga på att det var vattnigt eller på något sätt inte nog gräddigt. Jag fick se skapelsen i grytan, och visst såg det oerhört smarrigt ut. En stund senare satt vi ner och åt. Det smakade sagolikt. Jag sa det och det kom från djupet av mitt hjärta, att fem av fem möjliga stjärnor fick Ingrid för den här blandningen. Den var helt i en klass för sig, och jag tänkte tillbaka på min skolgång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar