Vampyren hälsar på en kompis
Det var förbestämt att Klara skulle få tillbringa några timmar mitt på dagen hos en kompis som bor några gårdar bort. Jag gjorde promenaden med henne. Hon kanske skulle ha haft en tjockare jacka ändå, nu när det blivit så kallt och rått ute. Nåja, vampyrdräkten klädde henne verkligen. Vår egen lilla Dracula.
Diskmaskinen havererar
Dagens stora tragedi gick ner när Ingrid utbrister "Carl! Vad är det för fel på diskmaskinen?" när jag ligger skönt tillbakalutad i tv-soffan. Jag gick ut i köket och det var mycket riktigt nånting som inte stod rätt till. Den gav ingen respons alls oavsett vilket läge stora strömbrytaren stod i. Den var kort och gott stendöd. I mitt stilla sinne hoppades jag på att lösningen fanns i proppskåpet. Jag tog ut strykjärnet ur städskåpet och kröp sedan in i skåpet under diskhon och bytte ut diskmaskinskontakten mot denna. Suck. Displayen (hi-tech, yes indeed) i strykjärnet tändes omedelbart och jag fick upp värmeinställning och så vidare. Suck. Jag hade helt klart föredragit om det förblivit stendött trots att jag satte i kontakten.
Nåväl, jag kopplade då ut diskmaskinen och kånkade med Ingrids hjälp in den i hobbyrummet, var jag började inspektera. Tydligen hör interna säkringar i diskmaskiner till ovanligheterna, så där hade jag troligtvis inget att hitta. Nej, jag kunde då i vilket fall som helst inte hitta någon säkring. Gissningsvis har nåt i kedjan av elektronik brustit, transformator eller kondensator. Jag lyckades faktiskt styra upp en till synes havererad diskmaskin för en bekant så sent som förra sommaren, då jag plockade isär den och helt sonika rengjorde igensatta delar i mekaniken. Nåväl, den här gången tycktes felet åligga den elektriska delen; ej den mekaniska. Efter några enkla men resultatlösa försök att koppla förbi strömbrytare och "lucklås" (dessa är enligt uppgift ofta orsak till strul i diskmaskiner) så gav jag upp. Vi hade ju tänkt vara hyggliga och lämna kvar diskmaskinen som gåva till nästa hyresgäst, men nu lär vi istället bli skyldiga(!) att forsla iväg den till närmsta skrot eller återvinningsstation. Alternativt tar jag in den i hobbyrummet och plockar ner den till små delar var merparten lär gå ner i metalltunnan ute i miljöhuset. Frågan är hur man skulle ha gjort. Det tål ju att tänkas på.
Nåväl, inget ont om budgetmärket Matsui heller, trots denna händelse. Den här diskmaskinen köpte vi — splitterny — på Elgiganten för nu säkert ett halvt årtionde sedan, detta då den gamla Electrolux:en (som den tidigare hyresgäst i förra lägenheten snällt nog hade lämnat kvar till oss) en dag plötsligt beslöt sig för att sluta pumpa runt vatten ordentligt. Den här diskmaskinen (Matsui MF654EWN) kostade inte många tusenlappar, och den har banne mig tjänat oss väl under dessa [låt säga] fem år. Vi får se om det blir en ny Matsui, nästa gång. Vi får se. Nu blir det i alla fall till att handdiska för ett tag framöver.
Japansk långfilm
På kvällskvisten fastnade vi i tv-soffan, allesammans. Det var nåt märkligt som fångat Klaras uppmärksamhet. Jag brukar i vanliga fall i ärlighetens namn inte vara jätteintresserad av barnprogrammen, utan de rullar mest som en slags livets nödvändiga brus i bakgrunden. Nå, just den här gången kom jag att kasta blick på teven. Allt såg märkligt ut. Ett syskonpar som flyttat in ett hus, och det verkade bo konstiga små hårbollar inne i väggarna. Jag såg ganska omgående på stilen att det var anime, vilket är en ganska främmande genre för mig.
Jag flyttade mig hastigt till datorn och slog upp saken. Aha, det här var alltså "Min granne Totoro", från 1988, en film som jag aldrig har sett men faktiskt har hört talas om. Vi blev kvar framför teven, hela familjen, hela filmen. Den var enastående, och rekommenderas helhjärtat till barn såsom vuxna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar