Såld till en doktor

Vi har måndag kväll, och tidigare idag gick affären i lås. Det var för ett par dagar sedan som jag började bolla lite mejl med en man. Då hans förnamn inte bara var coolt utan även lite besynnerligt så var jag inte mindre nyfiken än att jag Googlade honom. Det visade sig att det var en distriktsläkare, verksam här i länet, som dessutom skrivit en saftig debattartikel i landet enda riktiga dagstidning. En seriös och väl kultiverad herre, med andra ord. Jag var rätt spänd av förväntan när han idag ringde och sa att han hade vägarna förbi och ville komma och kika. Jag var då i stan ett ärende, men skyndade mig hem. När jag kommer till parkeringen sitter han i [vad som måste vara] sin förstabil längst med Amanuensvägen. Wow. Han svänger efter oss in på parkeringen och hoppar ut. Hipps vipps, och så börjar vi språkas. Jag berättar så mycket jag kan. Mannen går runt och kikar.

Han visar sig sedan inte bara (obviously; jfr. research) vara händig med den mänskliga anatomin, utan även den mekaniska. Medan motorn står på tomgång öppnar han motorhuven och sticker rutinerat in handen någonstans under motorblocket och rätt vad det är hör jag motorn varva. Han visste tydligen av nåt slags trick för att manipulera gasen från motorutrymmet. Wow, den här mannen kändes definitivt som pappamaterial. För en kort sekund snyftade jag till inombords, mot tanken på att jag aldrig har haft nån riktig fadersgestalt, men i nästa ögonblick kom jag tillbaka till verkligheten och höll huvudet så högt jag bara kunde, och försökte agera som en sann säljare. Jag berättade öppet för mannen om hur en kvinna från norra Västerbotten hade fått kalla fötter, och hur en annan herre hade lämnat ett skambud på tvåtusenfemhundra kronor, vilket jag inte hade känt mig riktigt redo att acceptera.

För mannen jag pratar med råder tydligen inga större betänksamheter. Han säger sig rakt ut vara villig att betala tretusen direkt. En stund senare går vi och kikar på vinterdäcken, och sedan går jag igenom den glesbebyggda serviceboken, varvid han säger att vi gör affär på kvällskvisten efter middagen. Sedan skildes vi åt. Wow, kände både jag och Ingrid. Den här mannen, alltså. Vi drog oss också hem, och käkade en enkel middag bestående av fettiga makaroner, fettig stekt korv, och broccoli. Därefter satte jag mig ner på kontoret och grävde efter det där gula papperet som man ska fylla i vid ägarbyte. Jag hann smått få panik, då jag inte hittade det. Mitt i allt ringde mannen, och sa att han kunde vara på plats på trettio. Jag sa som det var, att jag stod hals över huvud i papper och sökte förtvivlat efter registreringsbeviset. Lugna puckar, jag skulle ringa när jag funnit det. Bara några minuter senare fann jag äntligen försändelsen som jag sökte. Jag ringde upp mannen och gav klartecken. Sedan rullade vi upp på gården och började den slutgiltiga tömningen. Det skulle visa sig att vi har hunnit samla på oss en snudd på bisarr samling objekt i denna lilla halvkombi. Dörrfack, golv, handskfack, hatthylla, bagageutrymme. Det tog länge att tömma allting. Handverktyg, kvitton, skateboards, skräp, brassestolar, bränsle. Allt mellan himmel och jord.



Mitt under processen kommer mannen som vi pratar om helt från ingenstans promenerande över gården. Vi som trodde han skulle ringa när han var på parkeringen. Oj oj oj. Här hade vi en lirare som visste vad han ville. Han studerade hur vi släpade ut det sista, och sa skrattande att han på erfarenhet visste att man aldrig riktigt var varse hur mycket bråte man förvarade inte bilen förrän den dagen man skulle tömma den. Han hade sannerligen en poäng. En stund senare handskrev vi en kvittens på ett slitet kuvert, plitade ner siffror och bokstäver på formuläret för ägarbyte, och en stund ytterligare sedan rullade doktorn ifråga ut från gården med vår lilla blå bil. Sex stycken femhundralappar låg på soffbordet. Vi ägde inte längre någon bil. Wow. Så, annonsen — som nu är borttagen — hann ses av inte mindre än 1368 individer. Sannerligen en imponerande genomslagskraft. Blocket levererar, när det gäller.

Så här på kvällskvisten har jag börjat få några små orosmoln. Skattemånad för den lilla blå bilen är oktober månad, det vill säga om knappt två månader. Jag följde inte proceduren att vi sätter frimärke på formuläret för ägarbyte och går till postlådan tillsammans, utan jag skickade helt enkelt med doktorn detta. Tänk om han medvetet skulle vänta en och en halv månad med att lägga det på brevlådan, med som följd att jag får ett inbetalningskort på 1178 svenska kronor. Det vore inte schysst. Undra om det finns någon människa i detta avlånga land som är skamlös nog att göra något sådant? Förmodligen. Men en distriktsläkare, en sann akademiker? Nej, när jag blundar och försöker skärskåda verkligheten så tyder allt på att den här till synes genomgenuina människan lägger formuläret på lådan vilken dag som helst. Allt annat vore ju helt vansinnigt.

Mitt i allt detta kan jag inte hjälpa att tänka tillbaka. Det var just i början på mars månad, och jag och Ingrid letade febrilt efter en maskin. Vi såg ett objekt på Blocket och fattade tycke och smak. Annonsen ifråga rymde flera felaktigheter som förmodligen snudd på hade kunnat gå som bedrägeri, men jag och Ingrid var ändå coola nog att vara bland de [förmodligen enda] människorna som inte går på den obligatoriska prutningen, utan istället de facto betalar mer (nå, en krona) än säljarens utsatta pris.



Ja. När vi såg annonsen var det inget snack om saken. Jag lastade fram sexton femhundralappar som kom att landa hos den unga mannen som sålde objektet ifråga. Jag sitter nu här med ett brett leende när jag tänker tillbaka på skeendet. Jag och Ingrid har pratat om det här flera gånger. Märk väl, hur jag än vrider och vänder på allting så ångrar jag (vi*) inte köpet för en endaste sekund. Dessa ungefär åttahundra mil som vi har hunnit köra med den lilla blå halvkombin har gett oss så oerhört mycket. Jag kommer [till exempel] aldrig att glömma tjugotusenmilaklivet.



Som sagt, den här mackapären har onekligen gett oss minnen för livet.