onsdag 19 juni 2013

Onsdag, v. 25


Perkulatorknoppen




Den här dagen skulle jag — som så många andra dagar — jobba med människor. När jag passerade verksamhetens kaffemaskinen konstaterade jag att knoppen var bortom all räddning. Man hade löst situationen efter bästa förmåga, och även om det fungerade så var det ju allt annat än för ögat tilltalande. Jag slogs då genast av hur jag kunde dra mitt strå till stacken här. Det var ju bara nån vecka sen jag gjort en fantastisk upptäckt i miljöhuset. Det var en perkolator av fabrikat C3 som stod där på golvet. Den var skinande glansig och när jag tog bort locket såg jag att den var prydligt rengjord. Jag hade då (så klart) tagit med mig den hem för närmare inspektion. Där märkte jag emellertid att den här apparaten var av sådan konstruktion att man ställer kannan på en underdel, var nätspänningen tillförs. Jag hade bara fått med mig själva kannan. Jag gick vid tillfälle ut och kikade om jag kunde finna underdelen. Icke. Nåväl. Jag skruvade isär kannan för att lära mig lite mer om hur den var uppbyggd. En väldigt simpel konstruktion. Nåväl. Jag förberedde mig för att åter gå ut i miljöhuset med det nu isärskruvade perkolatorn. Då slogs jag av tanken. Knoppen. Den här apparaten hade inte en sådan klassisk genomskinlig knopp i plast. Det var en blänkande knopp i metall. Den satt heller inte fasttryckt eller med bajonettfattning. Nej, den hade en slags metallbussning undertill som skruvades på gänga. Underbart. Jag skruvade loss knoppen och tog sedan bort plastknoppen på min egna gamla perkolator. Jag skruvade sedermera knoppen av metall på min gamla trotjänare, som är av fabrikatet Salton. Det blev ett oerhört estetiskt upplyft. Wow. Aldrig mer behöver jag heller oroa mig för spruckna eller smälta plastknoppar. Det här blev all win, och helt utan egenkostnad, just som det ska vara. Det är alltså mot bakgrund av den här historien som jag här tänkte att jag med fördel kunde bjuda verksamheten på min egen gamla plastknopp. Den var trots allt i gott bruksskick. Mitt lilla fynd i miljöhuset kommer således att gynna fler än bara mig, just som det ska vara. Kalla mig för den här sakens skull inte för kommunist; jag bara är den jag nu råkar vara.


Middagen




Till middag blev det spaghetti med köttfärs. Jag klämde givetvis ut några klyftor vitlök som puré över detta. Smaken är viktig. Coca-Cola utgjorde måltidsdryck. Jag konstaterade att den smakblandning som uppstår av läsk och vitlök inte är långtifrån lika äcklig som den med mjölk och vitlök. Det är nånting som skär sig, rejält.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar