En skapligt blöt lunchrast
Jag fyndade en kycklingsallad till lunch. Jag tyckte vädret såg relativt fint ut så jag tänkte att jag kunde äta den ute på torget. Man ser så många människor och livsöden stråla förbi. Så jag satte mig på en bänk alldeles intill det klassiska gula hörnet. Plötsligt stod regnet som spön i backen. Människor skyndade till höger och vänster. Jag hann se paraplyer, och plötsligt var stadens gågata sånär som folktom. Även jag studsade snart över den, med säkerhet i sikte. Vad jag inte hade i mina beräkningar var att flippflopps och blöta stenplattor är lika med halkrisk. Jag gjorde en klassisk bakåtvurpa, men lyckades rädda den i form av en minst lika klassisk handplant bakom ryggen. Att jag nästan knäckte handleden är en annan historia, det väsentliga här är att alla som stod under taken och väntade ut regnet såg mina extremt coola reflexer. Det var med ett leende på läpparna som jag tog hissen uppåt.
Säkerhet inför framtida punkteringar
Det var förra eller förrförra sommaren som jag köpte ungefär en näve med cykelslangar till min nattsvarta militärcykel. Dimensionen (54-584) är ju allt annat än vanlig, och inget som ens vår butik har inne i det ordinarie sortimentet längre. Den utgående slangen fanns emellertid att tillgå i en gammal back varifrån jag denna sommar köpte på mig en hel drös. Sedan dess har jag nu också hunnit med en handfull punkteringar. Nu senast häromveckan slängde jag på sista splitter nya cykelslangen från min tidigare så ståtliga buffert. Jag har förvisso nu lärt mig att använda vulkaniserande lösning och lagningslappar, så om nu dessa lagningar håller så har jag uppemot tio lagade slangar att tillgå. Om lagingarna håller, vill säga. Nå, jag vill också ha nya fräscha slangar, så häromveckan beställde jag inte mindre än fem nya slangar från centrallagret. Idag hade de anlänt. Oerhört skönt, nu ska det många punkteringar till för att hindra min framfart. I sommar lär jag i alla fall vara säker.
Tandakuten
Efter missödet i fredags mejlade jag in till Folktandvården på Universitetssjukhuset med en nytagen bild på min spruckna tand. Jag hade denna förmiddag fått till svar att de inte längre tog enskilda patientärenden över e-post, utan hänvisade till vanlig telefonkontakt. Bu. Nå, någon hade tydligen ändå tyckt att bilden var oroväckande, för mitt på dagen hade jag nya meddelanden på min röstbrevlåda. Under rasten lyssnade jag denna, och det var då "Tandakuten" som hade ringt och frågat om jag ville ha tid. Under dagen sprang vi förbi varandra några gånger med samtal, då jag inte hade möjlighet att ta telefon på givet kommando. Nå, strax efter tre när jag klivit av fick jag äntligen tag i dem. Vi kom snabbt överens om att jag skulle dundra upp på en gång. Jag var ju redan på banan. Parkerade cykeln utifrån stora entrén och knallade till målpunkt T och tryckte på 3:an i hissen. Där stod jag. En kort stund senare satt jag i tandläkarstolen och fick bedövning. Operationen gick smärtfritt, men jag var som vanligt spänd i varenda muskel under borrandet. Mina två års hopsparade försäkringspremier (á 300 SEK) blev i alla fall uppätna, och trots dessa 600 SEK skulle inte mindre än 710 kronor dras från mitt betalkort. Jösses. Nåväl. Kan inflika att det här är första gången i mitt liv som jag betalar min egen tandläkarvård. Det var en lite märklig känsla, denna måndag.
Uppföljare på vampyrsuccén
Det var ju häromveckan som jag smög in på ett bibliotek i en helt annan stadsdel och lånade den kontroversiella vampyrfilmen. Idag gjorde jag en lång färd till samma bibliotek, var jag lånade de två uppföljarna. Jag har bestämt fått dille på vampyrer, eller hur var det nu?
Färsbiffar med vitlök
Det blev färsbiffar till middag. Jag plockade snabbt fram en vitlök och pressade några klyftor som puré rakt över käket. Klassiskt. Sätter sting i maten och stärker immunförsvaret. Ingrid höll (som vanligt) ett litet utlägg om att det inte var särskilt fint att "gå över" kockens skapelse på det sätt jag nu gjorde. Jag förstod inte riktigt hur hon menade.
Säkerhetskopierade kassettband
Äntligen blev säkerhetskoperingen av samtliga DV-kassetter från Klaras tidiga år färdiga. En tidskrävande uppgift, som man måste spela upp medan man spelar in. Att överföra en timmes video till datorn tar således en timme. Inte särskilt genomtänkt. Nåväl. Nu kan jag gräva ner kassetterna i en plastkasse och lägga dem i förrådet, mer eller mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar