Skoaffären
Min kära vän Alexander "Nejthan" Karlsson hade under helgen tipsat mig om att en skobutik i centrala stan realiserade ut valda skor för blott hundra kronor paret, när ordinarie pris var tusenlappen eller så. Hans ord var att jag helt enkelt var tvungen att dra förbi och fynda. Så, det var måndag och jag var åter ute på banan. Jag passade givetvis på att glida in när jag var i förbifarten. Mycket riktigt, två korgar med skor för hundra konor paret. Jag hittar ett par ekologiskt nedbrytbara skor av märket "Simple". Deras ordinarie pris var 899 kronor och de såldes som sagt nu för hundralappen. Storleken var 45½, vilket är en halv storlek för mycket. De kändes dock bra. Vad som fick affären att falla var att den ena skon tydligen hade varit utsatt för alltför många provningar i butik. Ja, den var askgrå, medan den matchande skon (som expediten hämtade från lagret i kartong) var vit. Hon sa att de endast hade varit i butik, och att de eventuellt gick att få den andra lite vitare med tvätt, men att hon hoppades att jag förstod att hon inte kunde gå under hundralappen. Jag förstod, och det fick vara för denna gång. Jag är dock min vän Nejthan evigt tacksam för att han langar tips. Ove Sundberg tackar aldrig nej till en schysst artikel, så länge priset är rätt.
Gräsmattan
Knappt en kvart kvar på vila. Jag unnar mig då en stund på gräsmattan i solskenet med en gratistidning. Läste hastigt och lustigt en recension av sommarens alla glassar från Triumf, Sia, och GB. Tydligen var det en ny Magnum-variant som blev den stora vinnaren. Nåt med Flirt och mycket choklad innehöll den. Jag blev intresserad. Glass har alltid varit något av en passion för mig.
Middagen
Fiskbullar med lingonsylt. En klassiker. Det var ett tag sen sist, så det smakade lite extra gott. Jag åt en rätt stadig portion men det kändes ändå som att Klara inte var många skedar efter. Dessutom serverades morötter. Dessa innehåller karoten vilket är jättenyttigt. Så, dagens tips till allmänheten blir som följer; ät mycket morötter.
Episoden
Det var på kvällen som det hände. Det plingade på dörren. Jag reagerar alltid på samma sätt när det plingar på dörren. Det är laddat till max, och detta är förmodligen obotligt. Det blev liksom så jag blev programmerad. Nå, de plingade. Jag sade åt tjejerna att hålla låg profil, och tassade själv iväg till lägenhetsdörren. Jag kikade i tittögat och såg nånting svart och en huvtröja. Jag tänkte genast på nittiotalets Los Angeles, och hela situationen luktade dödligt allvar. Jag tittar ner på låsvredet. Dess läge skvallrar om att det är olåst. Mitt hjärta bankar. Denna eller dessa som står utanför kan närsomhelst inkräkta. Jag vrider hastigt om låsvredet. Jag säger med bestämd röst "Vi vill inte ha någon reklam!" genom dörren, varvid jag hela tiden tittar genom tittögat. Människan står ännu kvar, och jag hör ingenting. Det ser ut som att hen samtalar med någon vid sidan om, antagligen sittande i trappen. Jag kunde bara föreställa mig. Människan där utanför stod kvar. Jag sade nu med högt och bestämt tonfall "Vem är det?", fortfarande rakt genom trädörren. Bara något andetag senare hör jag en flickröst säga något om en träningsnyckel. Nu trillade pengen ner. Jag kopplade nu läget. Det var tjejerna som bor snett mittemot i huskroppen som hade varit utanför. De är en stor syskonskara var de yngsta är i de lägre tonåren. Jag öppnade dörren. Där stod jag i bar överkropp och Adidas-träningsbyxor. Tjejen frågade om vi hade nyckeln till träningslokalen. Det hade vi inte. Tjejerna tackade för sig och gick ner igen. Jag mådde genast oerhört illa i det som hade hänt. När man är i just den här åldern är man oerhört känslig, och _hur_ skulle de här oskyldiga tjejerna _inte_ kunna tolka mitt agerande som ett resultat av deras hudfärg. Jag ville bara slå mig själv i ansiktet. Kanske hade jag just — i och med mitt helknäppa beteende — nu "satt ribban" för de här unga individerna. Kanske hade jag framodlat deras bild av den pågående segregation. Som om det inte skulle vara nog så jobbigt att komma till ett nytt och främmande land, och antagligen få långtifrån all den hjälp och det stöd de behövt. Nej, här skulle jag komma och beté mig som idioten i dörren också. Just typiskt. Jag blev rent ut sagt äcklad av mig själv. Tänk om det fanns en knapp så att jag kunde spola tillbaka tiden, och göra om, och göra rätt. Tänk om.
City tidningen har ju också varit något av en passion en tid. :)
SvaraRadera