I backen
Jag och Klara begav oss till kvarterets härliga kulle. Klimatet har varit milt de senaste dagarna. Snöslask om vägarna, och det som tidigare var pudrig djupsnö var nu mer en slags hårt packad blöt snö. Jag befarade att det kunde gå rätt snabbt. Jag provade därför först ett åk själv. Det gick bra mycket snabbare än förut när var i den där vanliga konsistensen, men det kändes ändå skäligt. Så vi tog ett race. Fort gick det, och vi rullade ut i gång- och cykeltunneln under Studentvägen i en hejdundrande fart. Så sprang vi uppför kullen igen. Jag var blöt och kall om fötterna, och tyckte att vi kunde vila på bobben ett tag. Klara ville inte vila, hon ville åka mer. Hon slet och sa att jag skulle flytta mig. Hon ville åka själv. Det har hon inte velat förut. Föret var som sagt lite unikt, men jag ville ju inte heller vara en 'party pooper' när hon väl vågade och ville göra saker. Efter visst övervägande reste jag mig upp och sa att hon fick åka åt det andra hållet, utan träd eller gång- och cykelvägar som hinder. Innan jag visste ordet av hade hon dundrat iväg. Jag ser hur hon sätter fart mot hoppet, en snöknöl som troligtvis några äldre förmågor riggat upp. Jag kommer själv ihåg hur man gjorde när man var ung. Jag står på kullen och ser det oundvikliga gå ner. Klara kommer i rät kurs rakt på hoppet. Hon flyger uppskattningsvis en halvmeter framåt, och dras vid landningen av bobben och hamnar på rygg bakom den. Jag anar det värsta och springer nedför backen. Innan jag hunnit fram hör jag dock hur hon ligger och gapskrattar. Jätteroligt, tyckte hon. Det här ville hon göra igen. Jag beslöt dock att det räckte för idag.
Upptiningen
Mina fötter var helt klart förfrysna. När jag kom in ställde jag mig genast i badkaret och körde fullt fräs. Det där läget som nästan ger en ångande vattenstråle var riktigt bra i detta nu. Jag stod kvar i duschen och strålade mina fötter i säkert åtta-nio minuter, innan jag kände mig färdig. Upphettad, kände jag mig. En härlig känsla.
Diskberget
Aw, snap. När jag trodde att det var läge att börja luta sig tillbaka skådade jag berget av disk. Det var bara att sätta igång. Som om det inte var nog märkte jag att den stora ugnsformen som stod i diskmaskinen inte hade blivit riktigt ren, så jag fick köra den för hand. Att handdiska hör väl inte till mina direkta favoritsysselsättningar, men det är också sånt som hör livet till. Ibland får man bita i det sura äpplet. Rätt ofta, faktiskt.
Återköpet
Jag köpte ett par långkalsonger åt Ingrid i julklapp. Hon var inte nöjd. Hon tyckte att 95/5% bomull var att klassa som 'low dough' och inte värdigt henne, och hon tyckte att det var mjäkigt när hon hade köpt fina långkalsonger från självaste David Beckham åt mig. Visst hade hon en poäng, och jag skämdes. Alltsedan har jag bävat inför återköpet. Det står längst ner på ICA MAXIs kvitton att öppet köp inte gäller för underkläder. Vad räknades som underkläder? I hela mitt liv har jag kört boxer shorts under mina långkalsonger, men det finns säkert en och annan dåre som kör dem som allra innersta plagg, det vill säga närmast genitalerna. I så fall skulle det ju klassas som underkläder. Jag mindes dock också att jag redan vid köpet var lite osäker, och frågade kassörskan om det var öppet köp. Det var det. Medan jag nu gjorde cykelfärden ner till stormarknaden förberedde jag mig mentalt på alla tänkbara scenarier i form av mothugg. Jag eggade faktiskt upp mig lite överdrivet, kan jag såhär i efterhand tycka. Återköpet gick hur bra som helst. Tjejen i kundtjänst frågade om storleken var fel. Jag sa som det var, att jag hade låtit Ove Sundberg ta överhand i således fått bakläxa av bruden. Hennes leende talade för att hon förstod situationen. Jag skrev namn (signatur och namnförtydligande) och telefonnummer, och när jag började "Öhm:a" kring fältet "Orsak" sa hon snabbt att jag kunde lämna det blankt. Allt gick som sagt jättesmidigt. Jag firade segern med att köpa lite godis till flickorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar