Lunchen
Hastigt och lustigt, jag hade trots allt en viktig lektion blott tre kvart senare.
Mellanmålet
Smarrigt värre. Gammaldags vaniljglass med banan och chokladsås. Riktigt gott var detta. Konstigt nog var Klara inte intresserad, hon ville hellre sitta och titta på sina barnprogram.
Middagen
Det blev den här varianten. Ni känner både mig och måltiden vid det här laget. Ni är väl medvetna om tonvikten vid att ösa på rikligt med gratängost över verket. Det är viktigt att osten liksom smälter ihop med pastan och röran. Sagolik smak. Lustigt nog är det nåt speciellt med hela receptet, nåt som gör att man kan äta i princip hur mycket som helst utan att känna sig överdrivet mätt. Men vad gör det? Jag menar, vem har inte [åtminstone någon gång] drömt om att kunna äta hur mycket som helst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar