Parkeringshuset
Jag skulle bara som hastigast till stan, för att sedan tillbringa några timmar i ärans tjänst, fast i en helt annan del av stan. Jag fann det därför smidigt att ta bilen. Jag missräknar alltid tiden djärvt, och alla omständigheter gör alltid rutten mycket mer tidskrävande än min annars hurtiga sportcykling. Jag hade bara några enstaka minuter på mig till att jag skulle vara vid stämpeluret när jag rullar in i Parketten, ett av stans större parkeringshus. Trånga gångar och snäva kurvor uppför våningarna. Snävt, än en gång. Jag hittade en ficka. Givetvis misslyckades jag med att ta mig in rätt i fickan på första försöket. Jag missbedömde helt enkelt svängspannet, vilket — handen på hjärtat — inte alls är ovanligt. Nu var det en kamp mot klockan. Som att det inte var nog hade jag ett par strålkastare bakom mig. En bil som ville förbi. När jag började backa gjorde hen detsamma. Han hjälpte mig. Vad skulle hen göra? Jag såg strålkastarna i spegeln men såg inget ansikte. Jag målade upp ett ungdomsgäng som satt och skrattade hånfullt åt min taffliga misslyckande i att få till det rätt på första försöket. Mina nerver var spända och situationen var allt annat än behaglig. Sekunderna räknades. En stund senare klockade jag in mig, i tid, på den yttersta marginalen. Nå. Jag säger då bara det. Aldrig i livet att jag äntrar det där j-vla parkeringshuset, i synnerhet inte när det är stressigt.
Eftermiddagen
På eftermiddagen var jag i stan med tjejerna, men då hade vi ingen stress, och ett helt annat upplägg. Klara klättrade i det stora hjärtat som är uppställt efter Rådhusesplenaden. På en bild gjorde hon rentav en grimas.
Blodgivningen
Jag och Klara gled inpå Blodcentralen och jag samlade mig inför att lämna ifrån mig sisådär en halvliter av den röda substans som fyller mig. Jag hade Klara med mig. Nu hade de uppgraderat sig. Man fyllde inte längre i en liten blankett var man besvarade frågor om allt från homosexuella förbindelser till icke-europeiska utlandsresor under de sista sex månaderna. Nu gick man fram till en dator och fyllde i ungefär samma frågor, fast på skärmen. Någon fråga var dessutom tillagd. Nåväl. Jag hann dricka några glas apelsinjuice och sedan låg jag på britsen. Förra gången Klara var med här så fanns Ingrid också med, och då kunde hon uppehålla Klara. Det här kanske inte var så enormt genomtänkt av mig. Klara tittade när sjuksköterskan stoppade in den groteskt stora nålen i armvecket på mig. Jag tycker själv att det är lika obehaglig varje gång. Sedan började blodet flöda genom den transparenta slangen. Jag hade gett Klara min mobiltelefon och slagit på ett avsnitt av Teenage Mutant Ninja Turtles, och hon var inne i det, fast nån gång då och då kastade hon ett öga upp, och mot nålen i min arm. Hon frågade också varför dom tog blodprov på mig. Jag tyckte att ljudet från mobilen var lågt. Jag frågade om jag skulle höja. Hon nickade. Jag reste mig upp. Då kom sjuksköterskan med raska steg mot mig och beordrade mig vänligt men bestämt att lägga mig igen. Han förklarade att om jag böjde armen så böjdes också den groteskt stora nålen inne i mitt blodkärl, och då skulle den gå rakt igenom, och följderna kunde då bli katastrofala. Nej, så sa han inte, men jag kände det. Jag låg återigen på britsen. Jag kände ett stort obehag. Jag visualiserade att jag råkade ut för en invärtes blödning. Usch. Min puls gick antagligen upp ganska rejält i detta spända ögonblick. Plötsligt svepte en känsla av ögonblicklig trötthet över mig. Jag kände hur jag var på väg bort från nuet. Plötsligt kände jag en obeskrivlig känsla av euroferi. Nej, fel uttryck. Vi pratar om en fulländad och sensationell exstas. Jag visste varken ut eller in. Så kände jag -- i ett ytterst vagt tillstånd -- att jag var tvungen att återvända till nuet. Det var som genom en drömsk dimma jag såg Klara sitta vid min fotände och titta på mobiltelefonen. Jag blinkade några gånger med ögonen för att försäkra mig om att jag var vaken. Jag tänkte tillbaka på vad som hänt för bara några ögonblick sedan. Det kanske var så här som missbrukarens första heroin-spruta hade känts. Nåväl. Allt det här hade jag nu tänkt på bara några sekunder. Jag hörde den där apparaten som välter blod fram och tillbaka, alldeles intill mig. Jag ursäktade mig till en sjuksköterska som stod en bit bort. Jag sa att jag möjligtvis hade blivit lite vimsig. Hon föreslog då genast att vi skulle avbryta. Jag nickade. Hon sa att det var jättebra att vi berättade hur vi kände, för att de omöjligt kunde veta annars. Nej. Hon hade inte en blekaste aning om vad jag just hade upplevt. Jag frågade hur nära mållinjen vi hade kommit. Vi var i princip färdiga, sa hon. Skönt. Jag hade gjort mitt dagsverk. Jag fick dock fruktansvärt dåligt samvete när jag tänkte på det förmodligen ganska oaktsamma tillstånd jag befunnit mig i för en stund sedan, med min fyraåriga dotter sittande alldeles intill. En vuxen måste alltid vara aktsam. Jag hade befunnit mig i en annan galax. Usch. Jag bjöd Klara på saft och bulle och satt ner en stund utanför innan vi reste oss och gick ut i friska luften. Jag berättade inte för min hustru om vad jag hade varit med om, i mitt stilla sinne. Klara hade fått ett gossedjur. En liten lurvig häst. Hon var också snabb att ge den ett namn, "Tjicki".
Ersättningslamporna
När vi varit i stan på eftermiddagen hade jag gått in på en affär i stan som säljer elektronik. Jag hade köpt två LED-lampor med BA15s-fattning. På kvällen smög jag ut på parkeringen och laborerade litegrann. I mitt stilla sinne hade jag inbillat mig att diodlamporna skulle ge ett sken som var i närheten av de halogenlampor som satt baktill. Jag kunde snabbt konstatera att inte ens den starkare av de två LED-lamporna nådde hela vägen. Nej, det här fick jag nog lämna tillbaka.
Ansökan
Det är den femtonde maj som många utbildningar senast vill ha ansökan. Jag var verkligen ute i stund, men nu la jag i alla fall en ansökan till Teaterlinjen samt Skrivarlinjen vid Wiks folkhögskola i Uppsala på brevlådan. Jag är rädd att de prioriterar sådana som inte har fullföljt gymnasiet, då jag har fått för mig att de ofta har den jargongen på folkhögskolor, men man kan ju alltid försöka. Om jag nu skulle bli antagen till någon av dessa linjer så får jag ta ställning då till hur jag faktiskt vill göra. Jag kommer då givetvis också diskutera detta noggrant med min hustru.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar