På gymmet

Idag var det dags igen. Ungefär kvart över elva tågade jag väg från Sambandscentralen i sällskap med en av mina livscoacher. Bara minuter senare loggade vi in på Tenton Xpress. Min första 'encounter' var i omklädningsrummet. Jag hade hörlurarna på mig när vi kom in, men ser en gest och en öppen mun från en tämligen vältränad man. Artigt men bestämt frågade han om jag inte kunde stänga dörren efter mig. Som om jag hade vågat annat än göra som jag blev tillsagd. Jag skrattade och utbrast "Javisst. Oj, jag trodde visst att det var svängdörrar". Den saftiga mannen skrattade tillbaka, och replikerade sedan "Ja, det är många som tror det". Osäker på om han menade att många är lättjefulla och skiter i, eller om många faktiskt spontant tror att det är en dörr av typen som stänger sig själv, klädde jag om och begav mig ut.

Jag satte mig vid maskinen 'Chest Press'. Arbetsvikten sattes till ynkliga 40 kg och jag körde femton stycken sådana. Jag reste mig sedan och gick tvärsöver gången, till maskinen 'Lat Machine'. Här satte jag arbetsvikten på 50 kg, och körde sedan tio stycken sådana. Sedan bar det av tillbaka till bröstmaskinen. Femton press, följt av sedan tio hävningar av lat-stången. Efter att jag hade gjort två omgångar på båda maskinerna bestämde jag mig för att jag hellre ville springa, eller något sådant. Jag gick in till rummet motionsband och dylikt, och tre tv-apparater uppsatta på väggen längst fram. Hörlurarna satt på min planet, och jag satte mig tillrätta på en cykel. Jag utläste den röda LED-texten i viloläge. Den annonserade en oneliner, nämligen; "Wellness means mental balance". Jag begrundade och repeterade meningen för mig själv, och skulle finna att det ligger mycket i det där.

Jag hade vid det här laget börjat trampa. Efter en kort stund kom jag på att jag stoppat på mig nyckelknippan och min digitala assistent, men att plånboken låg kvar i bakfickan på mina jeans, i det olåsta skåpet i omklädningsrummet. Jag skyndade mig tillbaka. Plånboken låg lyckligtvis kvar. Jag stoppade den i fickan på mina svarta Adidas-träningsbyxor och hoppade sedan återigen på cykeln. Jag är ganska snart uppe i en 'effort level' omkring 10. Jag tittade på tv-apparaterna där framme. Jag hade inga glasögon så texten var suddig, men jag hann tänka att det inte skulle vara värt att cykla och samtidigt kisa kraftigt bara för att kunna förstå dialog och samband. Det visuella fick räcka helt enkelt.

På den vänstra skärmen visades (än en gång) den där brittiska varianten på Cops, kanalen var alltså TV4 Sport. På skärmen i mitten visades något som inte kan vara annat än en såpopera. Det var TV4, i alla fall. En kvinna i vit blus pratade med en man. I detta skede kunde man inte tänka på annat än hennes barm, och detta var givetvis uttänkt. Halvvägs genom scenen lade de upp det så att själva kvinnan är utanför bild, medan hennes bröst sticker in från höger sida av bildskärmen. Magnifikt trick för att locka en ung manlig publik, hann jag tänka. Bildskärmen längst åt höger var inställd på 6:an, viken visade nån tv-serie i genren science/fiction. Who could have guessed? Jag trampade vidare, mot mitt mål.

Just likt förra gången verkade den här maskinen vara inställd på pass om femton minuter. När det närmade sig slutet låg jag på 'effort level' 13, och när det var en dryg minut kvar ökade jag från 14 till 15, vilket också var max. Sedan var det väl meningen att man skulle köra vidare, men jag kände mig färdig. Min livscoach hade kommit förbi och sagt att h*n också var färdig, så det begav sig naturligen. Den här gången hade jag med mig handduken. Jag duschade av mig och klev sedan in i bastun.

En man satt där på övre parkett. Jag satte mig bredvid honom. Det var kokhett, och han öste på en gång ungefär när jag klev in. Det där med att ösa på vatten när en ny person kliver in i en bastu verkar vara kutym, har jag kommit att märka. Han reste sig ganska snart. Han tog trädgårdsvattenkannan och hällde rikligt med vatten där han hade suttit, och gick därefter ut. Jag satt på mitt hopvikta badlakan. Jag tänkte att det vid närmare eftertanke är oerhört äckligt. Svett rinner ju rimligtvis naturligen nedåt, och det torde då sippra rakt genom eventuella tyglager, med som följd att hela badlakanet skulle bli värsta svettlakanet. Usch. Fortsättningsvis följer jag mannens exempel, han verkade ha koll på vad som gäller i bastun.

När jag kom ut och skulle byta om noterade jag en annan kille. Det såg ut som att han stod och väntade på mig. Jag går lite åt sidan, för att se vad som händer. Det skulle visa sig att han hade skåpet just ovanför mitt. Vi delade plats. Han skrattade och sa att det alltid faller sig så att man väljer skpp på sämsta möjliga plats. Det kanske är så. Murphy's lag, heter det ju. Nå. Jag hade inte kört slut på mig, men jag hade aktiverat mig. Baby steps.