Tre olika lunchrätter
Dagen till ära kom det sig som så att jag och flickorna käkade vitt skilda maträtter. Jag drog pyttipanna, Ingrid drog pizza, Klara valde spaggeti med korv. Så kan det bli. Den här gången hade jag såväl ketchup som aioli att tillgå. Ni vet säkert hur jag vill ha min pyttipanna, vid det här laget.
Kaffe utomhus
Dagens äventyr skulle komma att stå i korvgrillning. Vi hade alltså utrustat oss med en flaska tändvätska och en korvring, och ställt sikte på Nydalasjöns södra spets, däromkring den stora lekparken var vi hängt så mycket om somrarna. Ingen dålig idé, inte alls. Planeringen var sisådär. Vi hade bara kommit i höjd med miljöhuset (soprummet) när vi (Ingrid) kom på att korven var oskuren och att vi inte hade någon kniv med oss. Hon skulle då springa upp och skära bitar. Jag tyckte att det var smidigare att hämta fällkniven, så kunde vi göra det på plats. Att stå och skära korv utomhus ger ju i min mening lite känsla av friluftsliv. Ni förstår säkert hur jag menar. Så blev det. Så gick färden, förbi Tomtebo, och vidare. När vi väl kom fram märkte vi att det inte fanns någon vedbod i närheten. Faktum var att vi inte ens hittade igen någon av de (flertalet) grillstäder vi sett i somras. Troligtvis var de igensnöade. Jag hittade en överbliven grön plastkula i fickan. Jag satte fyr på stubintråden och kastade den. Klara tyckte det var lika obehagligt som på nyårsnatten. Jag fick lova att inte göra om det. Så bestämde vi oss för att avbryta uppdraget, och istället vända. Jag kom på att vi (istället) kunde göra ett uppdrag av den (flera gånger påminda) blodgivning som jag p.g.a. förkylningar skjutit upp en smärre evighet. Det gick Ingrid med på. Klara var inte överförtjust. Sista biten skrålade hon rakt ut att hon ville hem. Jag hade dock hunnit bli envis och ville till varje pris fortsätta. När vi har bara hundratalet meter kvar till Universitetssjukhusets södra entré kommer jag på att jag har plånboken i ett par andra byxor. Man måste ju alltid legitimera sig vid blodgivning. Aw, snap. Det var bara att avbryta, även det här uppdraget. Hur var det med planeringen? I ren protest mot all patrull vi stött på stannade jag tvärt längst vägen, öppnade ryggsäcken och tog fram termosen. Vi tog varsin mugg och drack lite hett kaffe. Det milda vädret har gett vika och när det hade varit -8° C när vi hade gått hemifrån. Det skulle senare visa sig ha blivit lite mildare, men kaffet var gott.
Blodgivning
Jag bytte i princip bara jacka och försåg mig med plånboken. Okej, ett toalettbesök blev det också, men sedan var jag åter på banan. Lånade Ingrids snabba cykel (28" däck) och blott ögonblick senare var jag på plats vid målpunkt O, var tappningarna går ner. Går raka spåret fram till disken och tar rutinerat en lapp. Bläckpennor står i en kopp bredvid. Den här blanketten börjar jag kunna utan och innan. Jag vet att jag ska kryssa allt på den ena sidan förutom typ tre "fintar", varav en lyder "Känner du dig fullt frisk?", som jag i mina färska dagar gick på och bockade "Nej" på efter att ha svarat så på ett tjugotal frågor om allt från om jag haft sex med män till om jag nyligen varit utomlands och/eller fått akupunktur. Någon måtta får det väl ändå vara. Den här gången tänkte jag till, två gånger.
Mitt arvode
När man lämnar blod får man välja ett så kallat arvode. Vissa väljer en direkt kupong som går att handla för på etcetera ställen, bland annat på en av mina arbetsplatser. En annan metod är att välja nåt objekt i ett vitrinskåp eller fråga efter vissa objekt som är dolda bakom disken. Ett tredje alternativ är att avstå arvode. Jag är Ove Sundberg nog att inte kunna avstå mitt arvode helt och hållet, utan brukar vanligtvis välja kläder, oftast t-shirts eller strumpor. Ni vet, sådant man alltid har för lite av. När jag var yngre och tittade i garderoben kände jag mig ofta lite som en trasig strumpa. Nåväl. Nu börjar jag få upp ett rejält lager, mycket tack vare Blodcentralen. De senaste gångerna har jag valt ett mjukisdjur. Den här gången blev det den här rackaren. Är den inte fin? Klara tyckte om den och döpte den på stående fot till "Lilli". Senare på kvällen skulle det bli en liten diskussion om vad det egentligen är för nåt djur. Jag tyckte det såg ut som en liten hund, medan Ingrid var säker på att det är en katt. När jag och Klara diskuterade saken var hon på min sida. "Katter har ju trekantiga öron, men hundar har öron som ser ut som cirklar!", sa hon medan jag torkade bajs inför nattandet. Hon har ju så rätt, prinsessan.
Trängsel
Trångt i soffan, kan man verkligen påstå. Har många gånger tyckt att divan vore lösningen på många lokala i-landsproblem, men visst är det sant att om det finns hjärterum så finns det stjärterum. Här satt jag bl.a. och jobbade med sociala medier, alltmedan prinsessan tittade på de små färgglada hästarna, varav somliga kan flyga. Just typiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar