När jag kom från ett skift i ärans tjänst slöt jag samman med flickorna nere vid ICA Maxi och Strömpilen, var det storhandlades. På väg hem kände jag hungern komma starkt. Klockan var kring fem, fast jag hade hoppat över lunchen, och det kändes. Jag skulle inte palla invänta middagen. När vi kom till porten släppte jag av påsarna och tog Klara och barnvagnen och ställde sikte mot Ålidhems centrum. Det fanns rester från gårdagens chili con carne i kylen, och den var garanterat lika god idag som igår. Allt jag saknade var vitt bröd.
En stund senare var vi då på ICA Supermarket. Jag köpte en stor baguette, och Klara fick en stor Marabou chokladkaka med frukt och nötter. Jag försökte först propsa på ICA Basic, men fick då en förtvivlad unge. Tårarna torkade inte förrän jag lät henne välja chokladkaka själv. Så landade vi på denna Marabou. Just den med frukt och nötter. Jag har för mig att min älskade mamma har hållit ett litet föredrag om just den varianten. Jag har nämligen för mig att mina föräldrar delade en sådan när jag just hade kommit till världen. Jag har för mig att mamma har berättat något sådant.
I alla fall. När vi kommer ut från affären och ska sätta kurs hemåt hör jag en röst säga "Carl", varvid jag känner en hand på min axel. Jag kan ha inbillat mig handen på axeln så här i efterhand, men det är i alla fall som jag minns det. Där står han. Killen som jag inte sett sedan han hastigt och lustigt flyttade till Norge med sin hustru för nu ett och ett halvt år sedan. Tiden har gått så fort, men ändå så sakta. Vi kramade om varandra.
Han såg så världsvan ut. Så belevad, min Robin. Han har alltså levt och bott i huvudstaden till en av Europas allra rikaste länder. Han har sett saker, hört saker, upplevt saker. Hela Robin lyste livserfarenhet, i denna stund. Jag var oerhört glad att se honom. Vi pratade. Det fanns så mycket jag ville säga, men tiden räckte inte till. Så från ingenstans dök även den välkända figuren Nejthan upp.
Där stod de då, alldeles intill mig och Klara, dessa två mycket originella karaktärer. Märk mina ord när jag säger att det här är människor man trivs av att ha i sin närhet. Vi lovade varandra att snart ses och höras igen, och därefter skildes våra vägar åt. När jag kom hem åt jag upp allt kött, och hela den stora baguetten. Jag tänkte på killarna medan jag åt. När jag sedan låg under täcket och nattade prinsessan slängde jag iväg lite text till Nejthan. Jag fick också svar. Tydligen hade de skiljts åt för kvällen, grabbarna.
En stund senare var vi då på ICA Supermarket. Jag köpte en stor baguette, och Klara fick en stor Marabou chokladkaka med frukt och nötter. Jag försökte först propsa på ICA Basic, men fick då en förtvivlad unge. Tårarna torkade inte förrän jag lät henne välja chokladkaka själv. Så landade vi på denna Marabou. Just den med frukt och nötter. Jag har för mig att min älskade mamma har hållit ett litet föredrag om just den varianten. Jag har nämligen för mig att mina föräldrar delade en sådan när jag just hade kommit till världen. Jag har för mig att mamma har berättat något sådant.
I alla fall. När vi kommer ut från affären och ska sätta kurs hemåt hör jag en röst säga "Carl", varvid jag känner en hand på min axel. Jag kan ha inbillat mig handen på axeln så här i efterhand, men det är i alla fall som jag minns det. Där står han. Killen som jag inte sett sedan han hastigt och lustigt flyttade till Norge med sin hustru för nu ett och ett halvt år sedan. Tiden har gått så fort, men ändå så sakta. Vi kramade om varandra.
Han såg så världsvan ut. Så belevad, min Robin. Han har alltså levt och bott i huvudstaden till en av Europas allra rikaste länder. Han har sett saker, hört saker, upplevt saker. Hela Robin lyste livserfarenhet, i denna stund. Jag var oerhört glad att se honom. Vi pratade. Det fanns så mycket jag ville säga, men tiden räckte inte till. Så från ingenstans dök även den välkända figuren Nejthan upp.
Där stod de då, alldeles intill mig och Klara, dessa två mycket originella karaktärer. Märk mina ord när jag säger att det här är människor man trivs av att ha i sin närhet. Vi lovade varandra att snart ses och höras igen, och därefter skildes våra vägar åt. När jag kom hem åt jag upp allt kött, och hela den stora baguetten. Jag tänkte på killarna medan jag åt. När jag sedan låg under täcket och nattade prinsessan slängde jag iväg lite text till Nejthan. Jag fick också svar. Tydligen hade de skiljts åt för kvällen, grabbarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar