Metatänkande

Igår var jag självdisciplinerad nog för att hejda glupskheten och göra en lunchlåda av de sista hemlagade köttbullarna, istället för att vräka i mig dom. Pastan gick dock åt. Sent igår kväll tänkte jag koka upp lite pasta och lägga i lådan, så att det skulle vara färdigt på morgonen. Jag sprang dock på ett allt annat än välfyllt skafferi. Suck. Lyckades skramla ihop slumpar från tre påsar med pasta av olika slag, vilket totalt blev till en pastaportion, om än en sådan i minsta laget. Jag fick i alla fall min låda.

Nåväl. Här idag satt jag nu med min lunchlåda, redo att käka. Jag tittade på de smarriga hemlagade köttbullarna och tänkte då tillbaka på häromdagen, när faktiskt Ingrid också serverade dessa hemlagade köttbullar. Ja, det har blivit mycket hemlagade köttbullar på sistone. Nå, i varje fall, jag hade denna dag varit märkligt snabb med att "Snapchatta" måltiden, för att sedan skicka ut den till min lilla utvalda grupp. Jag har inte ägnat detta en tanke sen dess, det vill säga varför jag skickade den. Nu trillade dock polletten plötsligt ner. En av killarna i mitt Snapchat-nätverk är i stunden ute och reser, närmare bestämt gästar han och hans kamrater det enorma landet i väst. Med mitt lilla utskick hade jag helt enkelt velat säga "Hemma väntar på dig!" på ett lite subtilt sätt. Ja, vad kunde förmedla budskapet mer än en bild på typiska svenska köttbullar? Nå. Det är klart att man lätt blir orolig. Jag minns när jag själv var ung och begav mig ut på små äventyr. Det var Köpenhamn, Berlin, och London, bara för att nämna några. Inte var man så tuff alla gånger, och visst var farorna många. Det är klart att jag vill ha hem pojken helskinnad.

Jag satt begraven i min lunchlåda, och spånade vidare på det här med varför man gör saker. Jag kom alltså att ägna mig åt så kallat metatänkande. Efter viss kontemplentering kom jag till den slutsats att det oftast finns någon [undergrävd, eller i varje fall undermedveten] anledning till _varför_ vi gör det vi gör. Jag kom att tänka på ett annat "snap" som jag nyligen skickat, och kom då plötsligt underfund med syftet (eller sensmoralen), även med detta. En barndomsvän hade ringt och smågnällt över en specifik "grej" för nån helg sedan, och jag hade då lyssnat, utan att egentligen varken kommentera eller tala till någons persons för- eller nackdel i saken. Jag lät istället uttrycka min åsikt så här, med ett — lite spydigt — snap. Detta var mitt sätt att förtälja för den här personen att jag i själva verket _inte_ är rätt person att gnälla för om just en sådan sak, och att jag i själva verket inte kunde bry mig mindre.

Det här var dagens lunchlåda. Svenska hemlagade köttbullar. Riktigt gott var det.