Bevittnat en kvinnomisshandel

Äntligen full dag. Sitter i skrivande stund framför arbetsstationen i bara kalsongerna. Ska snart packa det sista inför resan. I övrigt rannsakar jag dagen. Jag kan hålla huvudet högt och säga att militärcykeln har gått som aldrig förr. Dagens första jobb utspelade sig på Umedalen, vilket är på andra sidan stan, ifrån Ålidhem sett. Nästa jobb utspelade sig på Ersboda, vilket också är på andra sidan stan, ifrån Umedalen sett. För att tydliggöra allt har jag gjort en skärmdump från Google Maps var flygrutten är markerad. Givetvis cyklade jag inte genom skog och mark, utan den faktiska cykelturen gick inte alls som det rosa strecket. Nåväl. Lägg märke till det röda krysset som jag har markerat på kartan.



Det var alltså under mitt mellanspel som jag cyklade längst med I20-skogen Solen står högt på den ljusblå himlen. Temperaturen är för ovanlighetens skull plus tjugo grader och det är inte det minsta ansträngande att cykla. Då ser jag ett par, ungefär femtio meter framför mig längst gång- och cykelvägen. Paret är båda utländska. De ser ut att komma från Mellanöstern. Kvinnan bär dock inte slöja, utan jag gissar att de kommer från någon inte så strikt del av nämnda region. Paret ser ut att vara ungefär i min egen ålder. Båda har ungdomlig trendig klädsel, tjejen i tajta jeans. Jag kan dock se från min cyklande position bakom dem att något inte står rätt till. Han drog sig liksom schematiskt bort från henne, han drog sig liksom bort som i ett tydligt kroppsspråk för att visa förakt. Jag ser också hur hans munrörelser visar på hur han gastar åt henne. Jag följer dem noggrant som jag — uppenbarligen ljudlöst — närmar mig dem; inget av dem tittar bakåt. Det är då han skrider till verket. Han tar tag ett hårt grepp i hennes svarta lockiga hår och slungar hennes skalle fram och tillbaka i det. Det ser onekligen ut att göra ont. Den här scenen går då alltså ner just när jag är bara några meter bakom dem. När han släpper taget om hennes hår vänder hon sig hastigt om. Jag möter hennes blick för bråkdelen av en sekund, just innan jag passerar dem.

I det här läget överlägger jag snabbt med mig själv. Vad skulle jag göra. Jag målade snabbt upp några olika scenarier för mitt inre. I samtliga av dessa är jag den stora hjälten som hoppar av cykeln och räddar tjejen. I några av dessa svarar den muskulösa mannen (som f.ö. bar coola solglasögon) med att dra fram ett finkalibrigt skjutvapen och avfyra flertalet skott mot mig. Jag stannade inte min framfart. Varenda liten instinkt i mig ville vända huvudet bakåt och se hur scenariot fortskred efter att jag hade passerat, men jag gjorde det ändå inte. Tänk om den utländska mannen skulle uppfatta situationen som att han hade blivit sedd av ett vittne, och ta fram sitt finkalibriga vapen och avfyra en eller flera skottsalvor mot mig. Jag kämpade mot min — obeskrivligt starka — vilja att titta över axeln. Jag fick aldrig veta hur det gick för paret.

Den här historien är intressant på flera sätt. Många skulle nog säga att jag är en konflikträdd ryggradslös fegis, och att vem som helst med lite stake hade hoppat av och hytt med näven och sagt "Hör du, så där gör vi oss inte i Sverige!", men jag valde att inte göra det. Eller. Valde jag, eller vågade jag helt enkelt inte? Mina drömmande visioner av kulstrider talar troligtvis ett tydligt språk. Nåväl. Det tål att sägas att min älskade Ingrid har bevittnat en liknande situation som denna. Hon hade då tveklöst gått in och tagit ton emot den unga mannen. Hur hade reaktionen blivit? Hör och häpna, både tjejen och killen som hade gruffat fysiskt hade vänt sig emot Ingrid och sagt åt henne att inte lägga sig i, och hon hade således liksom blivit syndabocken i det hela. Skulle det ha blivit likadant i den här situationen? Det tål att tänkas på, vad som hade hänt om jag hade agerat på civilkurage och gjort en hjälte. Vi får nog aldrig veta. Jag kommer eventuellt att diskutera den här händelsen närmare med en eller flera killkompisar vid tillfälle. Då rimligtvis hellre över en kopp kaffe än över en stor stark. Var sak har sin tid.



Nåväl. Nu ska jag skaka av mig denna — tämligen obehagliga — episod från eftermiddagen, och fokusera på att ladda inför resan. Nu är det trots allt bara timmar kvar innan planet lyfter.