Nå, till min senaste färd med trampmobilen. Klockan är i skrivande stund kvart över tolv och det är som sagt torsdag. Jag har tillbringat förmiddagen på den ärade Sambandscentralen. Har fått en del vettigt gjort, bland annat en visit på ICA Gourmet där jag bl.a. blev bjuden på en bit choklad från Lindh. Inga dåliga grejer.
Till hemfärden. Jag satte mig på min resliga trampmobil och satte kurs. Nåt i öronpluggarna var ett måste. Först tänkte jag på ren naturlig instinkt kasta på den aggressiva rap som mestadels styrs och påverkas av den underbara producenten 9th Wonder. Jag tänkte emellertid om. Dags att byta trend och byta mark. Jag slog igång FM-radion i min mackapär. Lät den söka efter stationer och som genom ett mirakel landade jag Sveriges Radio och P2. Det var naturligtvis klassisk musik som strömmade in i mina öron. Jag lät det fortsätta. Jag seglade fram efter Kungsgatan i östlig riktning. En blond tjej med lockigt hår seglade en bit framför mig. Hon såg ut att komma från den klassiska tiden. En ättling till Mozart, hann jag tänka, just innan hon vek ner till höger längst Fabriksgatan. Själv svävade jag vidare. Uppför Svingen, eller Luftbron, som jag och min hustru (mest av nostalgiska skäl) kallar den.
Jag grubblade vidare på radion. Det börjar ju bli ett par år sedan Sverige och Terracom stängde ner all analog sändning av television. Numera går all TV ut digitalt, och en mottagare/avkodare/box krävs för att man ska kunna titta. Jag vill minnas att snacket även gick om att tids nog radions analoga sändningar skulle avslutas. När skulle detta ske? Hur ställde jag mig till detta? Nå, på gott och ont, vill jag tycka. Till det stora positiva kommer att man skulle bli kvitt allt knaster. Digitala sändningar är ju i sin natur "allt eller inget". Det vill säga antingen kristallklart ljud, eller inget ljud alls. Måhända kommer digital radio att komma med någon slags mellanting i form av sinnessjuk distortion, men det får vi se sen. Antagligen finns svart på vitt redan i form av Wikipedia artiklar, men jag orkar inte utforska saken. Inte just nu. Vidare, till det mindre schyssta faktum att alla Sveriges innestående FM-mottagare (hundratusentals? miljontals?) kommer att bli värdelösa. Vi får hoppas att all elektronik källsorteras väl, för annars kommer miljökatastrofen att vara ett faktum.
Nåväl. Till hemkomsten. Det var när jag vek in över parkeringen som jag såg honom. Den svarta mannen. Han såg ut som en typisk thug. Tänk er Nas utseende med 50 Cents attityd. Rakad skalle och läderjacka. Han gick runt mellan bilarna. Såg allmänt skumt ut. Ungefär som jag passerar ser jag hur han går fram till en äldre Saab 900. Just det faktum att han går fram till denna bilmodell gör mig uppmärksam. Jag är väl medveten om att Saab är kända för att just deras äldre bilar har lås som börjar förfalla, med som följd att en Saab-nyckel med stor sannolikhet passar till flera olika Saabar. När jag sneglar åt sidan ser jag hur han tar fram en nyckel, och sticker in den i låset på bildörren. Ungefär i samma stund susar jag förbi. Jag tänker blixtsnabbt. Jag vill veta. Jag måste veta. Hände allt bara i mitt huvud, eller var det på riktigt. En tjuv? Istället för att vika ner till höger så gjorde jag en medveten omväg. Jag vek uppåt längst husväggen, detta för att åter kunna snegla mot parkeringen. Det har på sin höjd gått tio sekunder sedan jag såg honom sticka in nyckeln i bildörren, och nu ser jag honom igen. Han går med bestämda steg ifrån bilen, till synes bort från parkeringen. Allting talar för en sak här. En tjuv. Jag hade precis sett en biltjuv, live in action, så att säga. Jag ställde cykeln på gården och studsade uppför trapporna. Kom in och förtäljde mitt äventyr för drottningen.
Nu står lunchen på bordet, och snart ska jag åter dundra in mot den centrala bebyggelsen. Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar