En aktiv fredag

---

Friluftslivet

Nåväl, sant friluftsliv [med skog och sånt] kanske det inte var, men vi var i alla fall ute på området och strosade. Den helvetiska snön har ju nu anlänt, så vi drog runt med Klara på hennes Stiga Snowracer, som nu äntligen är utrustad med en ny skida. Klara syns inte på bilden, fast hon sitter på kälken precis bakom mig. Jag drar henne, men stannar här upp för att fotografera. Jag tycker om bilden, trots att jag avskyr vintern. En typisk vinterdag i vår ände av stan, var alltså detta.

---

Lunchen

Till vänster är min tallrik, innehållande två paket nudlar och två burkar tonfisk. Smaken sitter i länge, kan jag säga. Inte helt fel, dock.

---

Inköpen

Idag gjorde man ett par inköp. Dels en skruvdragare från Black & Decker med en minst sagt innovativ funktion, nämligen en acceleratormeter som gör att man inte skruvar med knapptryck, utan med en vridrörelse. Jag gillade idén skarpt, och då produkten var utgående ur vårt sortiment (40-8570) blev REA-prislappen den avgörande faktorn. Även en sats med tänger (40-7144) köptes. Man vet ju aldrig när man behöver en schysst tång.

---

Nattningen

Klara har somnat för inte alltför länge sen, och hustrun ligger med sin digitala assistent. På henne halvligger Gustaf. Han är tillfreds med tillvaron.

---

Kvällssällskapet

Klockan hade blivit rätt mycket när jag sammanstrålade med ett par kamrater. Vi satt ner och pratade om allt från politik till vardagsfilosofi, och det hann gå in på småtimmarna. Till sist blev alla trötta och det föll sig helt naturligt att mina vänner sökte en stunds vila på varsitt håll i lägenheten. Den ena somnade rentav framåtlutad, medan den andra hittade sig en lugn vrå var han kunde lägga sig tillrätta på rygg.

Ja, jag blev för ovanlighetens skull kvarlämnad som sista vakna man i skutan, och jag kunde mitt i allt inte låta bli att uppleva en slags trygghet i sällskapet. Jag åkte långt bakåt i tiden, då känslan var densamma som en sen natt på ett s.k. 'datorparty' nån gång i mitten av nittiotalet. Det var egentligen bara Jolt Cola som saknades. Bara en kort stund senare uppsökte även jag John Blunds paradis. En oerhört trevlig kväll i gott sällskap hade nått sin ände.

---

Tisdag, v. 35

---

Serviceboken

Bland det första jag gjorde när vi hade köpt vår Felicia var ju att införskaffa Haynes-manualen för den. Ja, jag kan tveklöst säga att det vettigaste var och en kan göra när de köpt en bil är att införskaffa Haynes-manualen för just sin modell. Denna beskriver montering och demontering till punkt och pricka, gällande sånär som varenda liten pinal. Väl spenderade dinarer, om någon frågar mig. Varmkorv på stormarknaden blev förresten lunchen därpå.

---

Soppan

För en tid sen bjöd en bekant från att jag var ett litet barn på ett så kallat Instagram på när han var på väg att avnjuta sann soppa på spenat. Jag blev alldeles eld och lågor och skrek som en blådåre. Nu hade min älskade hustru tillagat rätten, på sitt sätt. Smaken var riktigt schysst.

---

Middagen

Det blev kyckling till middag. Givetvis tillkommer såväl grönt som tomat. En vill inte riskera skörbjugg, eller värre.

---

Karlsson

På kvällskvisten introducerade jag Klara för en helt ny figur, nämligen Karlsson på taket. Min hustru Ingrid var skeptisk. Hon sa att hon alltid har tyckt att Karlsson är äcklig. Uttryckligen sa hon vid flera tillfällen att han förde tankarna till Exorcisten, och det talar väl sitt tydliga språk. Nå. Själv kan jag väl hålla med om att 'tinget' är lite väl tunnhårigt, samt oerhört svårt att åldersuppskatta. Men kom igen, Ingrid, Exorcisten?

---

Purjolöksoppan

Dagens stora göremål på Sambandscentralen var alltså en lunch. Den herre som kom att bli kapten för projektet gjorde det skickligt. Vi talar purjolöksoppa. Till detta käkade vi vitt bröd av typen baguette. Riktigt gott var det. Jag käkade två saftiga portioner. Det blev likväl över nästan en och en halv kastrull. Livscoacherna tyckte att det inte var nån idé att spara, så de frågade om jag ville ha matlåda. Givetvis. Jag fyllde en plastbytta till bristningsgränsen med härlig grön soppa. En stund senare satt jag på min svarta stålhäst i östlig riktning.

Jag kan nämna att bara någon timme tidigare hade drottningen flaggat på min telefonlur. Hon hade inte varit helt munter, utan snarare uppgiven över att det inte fanns nånting att äta. Hon lade uttryckligen allt ansvar för lunchen på mig. Fram till denna vinstlott med purjolöksoppan hade det här skänkt mig stor ångest. Nu kände jag mig istället mallig. Jag kungjorde stolt att jag hade en överraskning och att det var nånting i matväg. Lite yr som jag är hade jag givetvis varit i andra tankar när jag parkerade stålhästen, så plastbyttan med soppan låg kvar på bönpallen. Nåja, en bensträckare senare visade jag stolt upp den.

Ååååh, berömmelsen skulle inte dröja. Jag mottog sådana bemärkelseord, så det var helt sagolikt. Det var när hon lade till "Har du gjort den här?" som jag hävde ur mig en liten vit lögn. "Mjoo, erhm, jooo!", och sedan var vi ju inne på banan. There was no turning back. Hon pratade i säkert en timme om inget annat än hur duktig jag var som hade gjort kanske världens godaste purjolöksoppa. Varje gång hon sa något om den steg obehaget inom mig. Det finns ingenting som smakar så äckligt som en osanning, det är ett som är säkert.

När jag sedan (troligen mycket på grund av oron) slagit mig ner på porslin kunde jag inte hålla tillbaka sanningen längre. Jag tog min telefonlur och la bekännelsen i form av en rad på denna tidstypiska sajt för mikrobloggande. Ja, ni vet, det vardagliga fågelkvittret. En stund senare blev jag konfronterad. Faktum är att jag någonstans känner att min heliga drottning hade synat mig redan från start. Ja, jag besitter många färdigheter, men att laga mat är inte en utav dom.