måndag 11 november 2013

Snapchat


Ja. Jag är fullt medveten om att jag har en dryg veckas skrivande att ta igen på den fortlöpande självbiografin, men just i detta nu väljer jag att skrinlägga detta. Jag har nämligen hittat ett annat sätt att ge utlopp för mina estetiska uttryck.

Nå. Jag ska inte ge mig själv äran. Det hela var faktiskt rätt kul. Det var häromkvällen då, helt från ingenstans dyker en människa som jag inte haft aktiv kontakt med på mer än ett halvt decenniums tid upp i form av ett privat meddelande på den där jättestora/globala sociala portalen. Hans meddelande löd kort och gott:

Måste få veta om du har Snapchat

Heheh

I så fall adda mig

<användarnamn>

Exakt så löd det, med en disposition rymmande en blank rad mellan varje textrad. Jag föll pladask och blev upprymd. Jag installerade appen i min telefon och lade till honom. Han började genast skicka — uppenbart genuina — utkast från hans vardag, rakt adresserat till mig. Jag fann det jättehärligt, men blev samtidigt lite ledsen för att videoinspelningen tydligen inte ville fungera med min telefon.

Bara någon kväll senare dök en annan mycket god vän upp, då i form av ett telefonsamtal. Vi hade inte pratat på ungefär ett år (var tar tiden vägen, egentligen?) och det kändes som att han ringde i rättan tid. Vi satt och pratade och helt apropå ingenting så tog även den här mannen upp detta nymodiga fenomen, Snapchat.

Jag berättade givetvis att jag nyss hade installerat appen, men poängterade att jag inte alls var övertygad om att det här var frågan om en succé, man kunde ju t.ex. bara titta på bilderna/videoklippen i några sekunder, och sedan var dom ett minne blott. Mannen i andra änden av telefonluren förklarade då att det här var poängen, man skulle inte behöva tänka på lagringsutrymme, och så vidare. Det skulle vara enkelt och impulsivt. Jaha ja.

Senare på kvällen låg jag och funderade, och efter visst överläggande med mig själv kom jag fram till att konceptet faktiskt var genialiskt. Nu störde jag mig plötsligt oerhört mycket på att videoinspelning buggade med min mobiltelefon. Vi talar ändå inte om någon uråldrig lur, utan en apparat som jag köpte bara nu i somras.

Nåväl. I går söndag åkte jag — dagen efter magsjukeutbrott till trots — in till stan och köpte en Samsung Galaxy S III 4G rakt upp och ned. Ingrid fick min gamla lur. Plötsligt fungerade video helt perfekt och glädjen var ett faktum. Jag provade först lite försiktigt, men den lilla narcissisten inom mig fick väldigt snabbt mersmak på att se sig i bild.

Jag bestämde mig snabbt för att upprätta ett slags alter-ego i cyberrymden; totalt sett två användarkonton. Först och främst har vi "oxwall", den nertonade karaktären som sällan ger ett ljud ifrån sig, utan på sin höjd besvarar ett middagsfoto med dito. Sedan har vi "Gew941", den i princip gränslöst ohämmade dramatikern. Finns man med på dennes lista kan man räkna med ett hundratal nästintill bisarra videoklipp på daglig basis.

Jag vill nu att ni är mycket aktsam med vilken karaktär ni väljer att lägga till. Några tänker kanske att den sista är det självklara valet, men ha då också i tanke att det så fall är minst lika viktigt att ni är villiga att ge som att ta. Det här är ingen one man show, och det gäller att kunna bjuda på sig själv. Ni som har hållit på med någon form av teaterverksamhet vet exakt jag talar om.

Idag har jag t.ex. upplevt ett fullständigt sinnesmässigt samspel med två av killarna på min kontaktlista. Hundratalet snaps har studsat, och allt från klassiska minnen från omklädningsrum till tandborstning har avtalats, ofta i form av någon mer eller mindre lyckad karikatyr.

Ni vet var jag finns.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar